Detta ögonblick kommer från hösten 1995. Det var skolmästerskap i friidrott på Kyrkbacken.
Som liten var jag en liten blond tjej som sprang på hela tiden, och detta att jag sprang var väl något som lärarna i skolan hade snappat upp. Och till detta skolmästerskap hade lärarna anmält mig till 100 meters tävlingen. Nåja tänkte jag, visst kan jag springa hundra meter om de vill. De var inte mycket förberedande inför dagen då det skulle springas.
På morgonen drog jag sedvanligt på mig en t-shirt, shorts och länktossor och cykla till skolan. Vi som skulle delta fick åka buss till Kyrkbacken, redan det var stort.
Väl på plats så kryllade Kyrkbackens idrottsplats av ivriga lågstadieelever som skulle delta i någon friidrottsgren. Vid något skede blev det då min tur att ställa mig på startlinjen för att springa 100 meter. Någon knäppte till i startpistolen och iväg sprang jag och de andra som ställt sig på linjen. Efter målgången blev det att leta reda på de andra från skolan och vänta på att åka hem med stora bussen igen.
Men innan vi fick åka hem skulle det bli prisutdelning. Det delades ut pris i längd, höjd, kasta tennisboll och vad allt som det hade deltagits i under dagen. Sedan kom då tillfället då diplom skulle delas ut för 100 meter. Och jag höra mitt namn i högtalarna. Första tanken är Vad? Jag? Vad har jag gjort? Mina klasskompisar började då säga att jag måste söka mig till prispallen och jag var snabbast på 100 meter för de som gick på fyran. Efter många irr och varr kom jag mig fram till prispallen och fick stå stolt högst upp och ta emot diplomet. De som stod på bredvid mig på andra och tredje plats hade jag ingen aning om vem var, de var från skolorna inne i stan. (har nu i efterhand fått veta att de var en numera nära vän som kom på tredjeplats)
Åh vad jag var mäkta stolt över att ha varit snabbast av alla fyror som deltagit. Diplomet höll jag hårt i med båda händerna på vägen hem. Jag bara väntade på att jag skulle få komma hem till mamma & pappa och visa diplomet. Diplomet hann jag tappa bort en gång under bussresan tillbaka till våran skola, men återhittades lika snabbt.
Jag minns att min farbror som alltid varit intresserad av friidrott tyckte jag skulle börja träna för att springa 100 meter och börja tävla. Det tyckte jag väl inte riktigt om, för efter det slutade jag springa. Man kan väl säga att vinna 100 meter för fjärdeklassare år 1995 var toppen på min karriär, för därefter gick det neråt :)
By the way, tiden jag sprang på var 15.71. Ingen rekordtid när man börja tänka efter, men man börjar ju fundera om man skulle klara den tiden idag :)
Som liten var jag en liten blond tjej som sprang på hela tiden, och detta att jag sprang var väl något som lärarna i skolan hade snappat upp. Och till detta skolmästerskap hade lärarna anmält mig till 100 meters tävlingen. Nåja tänkte jag, visst kan jag springa hundra meter om de vill. De var inte mycket förberedande inför dagen då det skulle springas.
På morgonen drog jag sedvanligt på mig en t-shirt, shorts och länktossor och cykla till skolan. Vi som skulle delta fick åka buss till Kyrkbacken, redan det var stort.
Väl på plats så kryllade Kyrkbackens idrottsplats av ivriga lågstadieelever som skulle delta i någon friidrottsgren. Vid något skede blev det då min tur att ställa mig på startlinjen för att springa 100 meter. Någon knäppte till i startpistolen och iväg sprang jag och de andra som ställt sig på linjen. Efter målgången blev det att leta reda på de andra från skolan och vänta på att åka hem med stora bussen igen.
Men innan vi fick åka hem skulle det bli prisutdelning. Det delades ut pris i längd, höjd, kasta tennisboll och vad allt som det hade deltagits i under dagen. Sedan kom då tillfället då diplom skulle delas ut för 100 meter. Och jag höra mitt namn i högtalarna. Första tanken är Vad? Jag? Vad har jag gjort? Mina klasskompisar började då säga att jag måste söka mig till prispallen och jag var snabbast på 100 meter för de som gick på fyran. Efter många irr och varr kom jag mig fram till prispallen och fick stå stolt högst upp och ta emot diplomet. De som stod på bredvid mig på andra och tredje plats hade jag ingen aning om vem var, de var från skolorna inne i stan. (har nu i efterhand fått veta att de var en numera nära vän som kom på tredjeplats)
Åh vad jag var mäkta stolt över att ha varit snabbast av alla fyror som deltagit. Diplomet höll jag hårt i med båda händerna på vägen hem. Jag bara väntade på att jag skulle få komma hem till mamma & pappa och visa diplomet. Diplomet hann jag tappa bort en gång under bussresan tillbaka till våran skola, men återhittades lika snabbt.
Jag minns att min farbror som alltid varit intresserad av friidrott tyckte jag skulle börja träna för att springa 100 meter och börja tävla. Det tyckte jag väl inte riktigt om, för efter det slutade jag springa. Man kan väl säga att vinna 100 meter för fjärdeklassare år 1995 var toppen på min karriär, för därefter gick det neråt :)
By the way, tiden jag sprang på var 15.71. Ingen rekordtid när man börja tänka efter, men man börjar ju fundera om man skulle klara den tiden idag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar