Lördagen den 12 februari 2011
Efter en lång dag med båtresa, bussresa, match i kyla och igen en båtresa och bussresa, avslutades dagen med berättelse som är så inspirerande. Det tyckte inte bara jag, utan även andra åhörare.
Jag kallar honom Olle.
Olle växte upp i en by till en miljonstad i ett av afrikas länder där det lite bättre ställt. Som barn och under tonåren spelade han fotboll tillsammans med sina bröder och kamrater. I tonåren spelade han i en akademi för talangfulla spelare en bit från hembyn. En dag dyker en scout upp för att vaska fram spelare som kan lyckas i Europa. Olle och två till blev utvalda för att provspela för en klubb i Belgien. Pappersarbetet påbörjades men när de kom så långt att visum skulle beviljas tog det stopp. Han fick återvända till akademin och fortsätta träna och hoppas på en ny chans.
Det tog några år innan en annan scout dök upp, även denna gång var han en av de som blev utvalda. Processen med att få alla administrativa papper i ordning gick mycket lättare. Flygbiljetterna bokades och han skulle ut i Europa och testa sina vingar.
Sitt livs första fotbollskontrakt blev med laget i en Finlands större städer, där blev han kvar ett år. Efter detta år flyttade han till landet nordligaste stad med ett fotbollslag i Ligan (ungefär vart annat år). Där blev han också ett år. Härefter blev det kontrakt i två år med
Saarelaiset. Nu är det inte denna resa som är det inspirerande, utan det är vad som hände i Olles familj innan han fick chansen att pröva sina vingar, och hur han nu hjälper sin familj där hemma. Vi går tillbaka till då han skulle för andra gången visa upp sin talang för en scout.
Olle fortsatte som sagt att träna med akademin efter det första misslyckade försöket att komma ut och spela i Europa. Akademispelarna fick nys om att en scout från Europa skulle dyka upp på deras träning, och på basen av den träningen skulle spelare plockas för spel i Europa. Samma dag fick han samtal med dåliga nyheter hemifrån, hans pappa hade blivit sjuk och hade besökt det lokala sjukhuset. Läkaren hade utfört rutinmässiga kontroller och det visade sig att pappan hade högt blodtryck, men blev utskriven från sjukhuset och fick återvända hem. Samma dag fick hans pappa stroke. Olle återvände hem från kanske hans livs viktigaste träning.
Pappan överlevde sin stroke men var lam i halva kroppen. Några dagar senare dog hans pappa. Olle bet ihop och fällde inte en tår dagarna efter pappans bortgång eller vid förberedelserna för begravningen. Men väl på dagen för begravningen när han såg sin pappa för sista gången, föll han ihop och grät som ett litet barn.
Olle inser att trots att han inte är äldst av bröderna, måste han dra sitt strå i stacken och förtjäna pengar till familjen. Han biter ihop än en gång och återvänder till Akademin och får sin chans att visa upp sig för scouten, lyckas och där börjar hans livs resa.
Varje månad sedan 2008 har Olle fått lön för att spela fotboll. Av den lönen betalar han sin egen hyra och räkningar, men även hyra, mat och andra förnödenheter för sin familj i hembyn. För ca 1000 euro i året får familjen där hemma en stor trea med stort kök. Där bor hans mamma, syster och bror. Hans andra bror och syster har jobb och klarar sig själva.
Båda bröderna spelar fotboll, precis som han, men fortfarande i och kring hembyn. Hans äldre syster har ett eget företag, och hans yngre syster studerar på universitet. Olle försöker spara ihop pengar så att även han yngre bror en dag ska kunna studera vid universitet.
Olle uppskattar att kunna resa i stort sätt fritt mellan "hans nya hemland" och hembyn. Han anser att fastän man lyckas utomlands, ska man inte missunna hur man växt upp.
Av naturen är Olle väldigt glad, sprallig och fylld av energi. Personer runtom kring honom låter sig falla för hans personlighet och blir lika glada och spralliga. Olle berättar att det finns människor som frågat hur han kan vara så nöjd med livet, och som svar på den frågan är i stort sätt i liknande mer;
"Why shouldn't I be? I have nothing to be sad about. I have a good life, my mum and family have a good life back home. What do I get out of beeing sad and miserable? Nothing!"
***
Denna berättelse fick i alla fall mig att fundera. Själv har man vuxit upp i en by till en semistor stad. Gått i byskola, tyckt att det var häftigt att börja åka buss till stan när man började sjuan. Utan större problem gått ut från högstadeiet, gymnasiet och handelsläroverket. Föräldrar köpte ens första bil, flyttat hemifrån för att studera i Vasa. Varit utbyteselev i Thailand och sedan jobbat på diverse ställen till första heltidsjobbet kom över en.
Allt detta utan några egentliga problem. Allt serverat med silversked från silverfat. Att livet kan/är så olika. Man lever i sin egen bubbla och har I-lands problem såsom att just den låten inte finns på Spotify ännu eller just den chipsen inte fanns i hyllan.
Man borde stöda insamlingar till fattigare länder mera än man gör. Man borde kunna donera en peng varje månad till någon hjälporganisation. Man kunde vara fadder till något barn i ett fattigt eller på annat sätt drabbat land. Man borde.
Men tyvärr (?) tänker man ju först på sig själv och sin egen "överlevnad".
